Kapitel 20 - Who is that?
Previously:
- Sandra.. varför kollade du bak så ofta? sa jag och skrattade lite.
Hon dröjde ett tag innan hon svarade, hon skrattade lite tillbaka och sen sa hon
- Jag har blivit så himla rädd för småsaker på senaste tiden bara..
Vi fortsatte konversera om annat och efter ett tag svängde killen bakom oss av åt ett annat håll och det var inte långt kvar hem till mig.
Hon dröjde ett tag innan hon svarade, hon skrattade lite tillbaka och sen sa hon
- Jag har blivit så himla rädd för småsaker på senaste tiden bara..
Vi fortsatte konversera om annat och efter ett tag svängde killen bakom oss av åt ett annat håll och det var inte långt kvar hem till mig.
-----------------------------------------------------------------------------------------
Sandras perspektiv
Vi låg i Natalies säng och småpratade om allt möjligt. Vi pratade om gamla minnen, att höstlovet snart var slut och om människor vi gillade och inte gillade.
- Natalie.. på tal om något helt annat egentligen.. Jag tänkte lite på det här med Zayn, och det konstiga är att jag tror att det var någon i min lägenhet samtidigt som oss igår.
- VA?! sa Natalie förvånat
- Ja alltså, först och främst var dörren upplåst när vi kom dit. Och jag vet att jag låste den. Sen när vi satt och tittade på film tyckte både jag och Zayn att vi hörde ljud från hallen och sedan ytterdörren som öppnades och stängdes...
- Varför har du inte sagt något? Men gud.. det här är ju helt sjukt! Har dina föräldrar kommit hem förresten?
- Ja som tur är, så dom är iallafall där nu. Jag sa ingenting för jag tänkte att det inte var värsta grejen och det var säkert bara nått ljud utifrån eller så. Varför skulle någon vara inne i min lägenhet? sa jag och log stelt men jag vet att Natalie såg att leendet inte var äkta.
- Men gud det är verkligen jättekonstigt.. vi måste komma på något att göra åt det här och kolla upp vad det var, jag tycker inte vi ska låta det rinna ut i sanden iallafall.
- Äsch, det löser sig säkert sa jag och föreslog att gå tillbaka till tidigare samtalsämnen vilket vi gjorde. Efter ett tag somnade vi båda.
Dagen efter hade vi båda vaknat ganska tidigt, redan vid 8. Vi gick upp och gjorde pannkakor till frukost, det var riktigt skönt att bara vara vi två och vi jagade varandra, hade kuddkrig och skrattade åt precis allt. Natalies mamma var inte hemma, hon hade som vanligt åkt till jobbet - trots att det var söndag. När vi satte oss ner och åt blev vi båda två helt plötsligt lite deppiga. Vi hade inte alls hunnit tänka på det under lovet, men imorgon började faktiskt skolan igen. Killarna skulle vara här ytterligare någon vecka, men vi skulle behöva gå i skolan hela dagarna. Jag bröt tystnaden som hade uppstått med att fråga Natalie vad hon tänkte på, även om jag visste med säkerhet att hon tänkte på samma sak som mig. Och hon visste tydligen också det, för det var vad hon svarade.
- Tänk att dom snart åker härifrån.. över 100 mil bort..., fyllde hon i sen med en ledsen blick.
- Åhh, det är verkligen tråkigt. Har inte tänkt på det förut på det sättet, men asså, hur kommer det bli då liksom?
- Jag vet verkligen inte.. Men eftersom vi börjar skolan imorgon kanske vi ska njuta av den sista lediga dagen och fråga om dom vill hitta på något med oss? sa Natalie med ett brett leende.
Jag log lika brett och svarade att det lät som en bra idé samtidigt som jag började plocka undan våra tallrikar från bordet. Sen sprang jag iväg och hämtade min mobil och smsade till Zayn och frågade om dom kunde ses. Medan jag väntade på svar hjälpte jag Natalie med all disk och när vi var klara hade jag fått ett sms.
“Yes, ofcourse! We have a day off. Maybe you guys can come to the hotel? :-) xo” jag skrev snabbt “Sounds great! We’ll be there soon. xxx” som svar och sedan skyndade vi oss båda att göra oss i ordning. En dryg timme senare närmade vi oss Hilton och gick mot huvudingången. Det var som vanligt mycket fans utanför, men vi kollade bara ner i marken och gick förbi och kom in utan att någon hade skrikit något efter oss. Efter bilden på Natalie och Louis visste några vilka vi var, förmodligen hade Felicia och Julia berättat. Men det gick som sagt bra och när vi kom in tog Natalie upp sin mobil och ringde Louis.
- Han svarar inte.. han kanske har ljudlös eller så ligger den i hans rum. Prova ring Zayn istället!
Jag gjorde som hon sa och han svarade efter bara 2 signaler.
- Hi, where are you? sa han direkt.
- We’re in the lobby now, on our way to the elevator, svarade jag och log innan jag kom på att han ändå inte såg mitt ansikte. Men egentligen log jag mer för att jag älskade att höra hans röst.
- Great, we’re in our room so you can just come up here and knock on the door and we’ll open!
- Okay, bye, sa jag och la på.
Vi åkte upp till våning 3, gick ut och började gå bort mot deras rum. En bit längre fram i korridoren gick en kille och en tjej och skrattade och verkade glada i varandas umgänge. Dom gick åt samma håll som oss, så vi såg inte deras ansikten men jag tyckte verkligen att det liknade någon bakifrån.
-----------------------------------------------------------------------------------------Vi låg i Natalies säng och småpratade om allt möjligt. Vi pratade om gamla minnen, att höstlovet snart var slut och om människor vi gillade och inte gillade.
- Natalie.. på tal om något helt annat egentligen.. Jag tänkte lite på det här med Zayn, och det konstiga är att jag tror att det var någon i min lägenhet samtidigt som oss igår.
- VA?! sa Natalie förvånat
- Ja alltså, först och främst var dörren upplåst när vi kom dit. Och jag vet att jag låste den. Sen när vi satt och tittade på film tyckte både jag och Zayn att vi hörde ljud från hallen och sedan ytterdörren som öppnades och stängdes...
- Varför har du inte sagt något? Men gud.. det här är ju helt sjukt! Har dina föräldrar kommit hem förresten?
- Ja som tur är, så dom är iallafall där nu. Jag sa ingenting för jag tänkte att det inte var värsta grejen och det var säkert bara nått ljud utifrån eller så. Varför skulle någon vara inne i min lägenhet? sa jag och log stelt men jag vet att Natalie såg att leendet inte var äkta.
- Men gud det är verkligen jättekonstigt.. vi måste komma på något att göra åt det här och kolla upp vad det var, jag tycker inte vi ska låta det rinna ut i sanden iallafall.
- Äsch, det löser sig säkert sa jag och föreslog att gå tillbaka till tidigare samtalsämnen vilket vi gjorde. Efter ett tag somnade vi båda.
Dagen efter hade vi båda vaknat ganska tidigt, redan vid 8. Vi gick upp och gjorde pannkakor till frukost, det var riktigt skönt att bara vara vi två och vi jagade varandra, hade kuddkrig och skrattade åt precis allt. Natalies mamma var inte hemma, hon hade som vanligt åkt till jobbet - trots att det var söndag. När vi satte oss ner och åt blev vi båda två helt plötsligt lite deppiga. Vi hade inte alls hunnit tänka på det under lovet, men imorgon började faktiskt skolan igen. Killarna skulle vara här ytterligare någon vecka, men vi skulle behöva gå i skolan hela dagarna. Jag bröt tystnaden som hade uppstått med att fråga Natalie vad hon tänkte på, även om jag visste med säkerhet att hon tänkte på samma sak som mig. Och hon visste tydligen också det, för det var vad hon svarade.
- Tänk att dom snart åker härifrån.. över 100 mil bort..., fyllde hon i sen med en ledsen blick.
- Åhh, det är verkligen tråkigt. Har inte tänkt på det förut på det sättet, men asså, hur kommer det bli då liksom?
- Jag vet verkligen inte.. Men eftersom vi börjar skolan imorgon kanske vi ska njuta av den sista lediga dagen och fråga om dom vill hitta på något med oss? sa Natalie med ett brett leende.
Jag log lika brett och svarade att det lät som en bra idé samtidigt som jag började plocka undan våra tallrikar från bordet. Sen sprang jag iväg och hämtade min mobil och smsade till Zayn och frågade om dom kunde ses. Medan jag väntade på svar hjälpte jag Natalie med all disk och när vi var klara hade jag fått ett sms.
“Yes, ofcourse! We have a day off. Maybe you guys can come to the hotel? :-) xo” jag skrev snabbt “Sounds great! We’ll be there soon. xxx” som svar och sedan skyndade vi oss båda att göra oss i ordning. En dryg timme senare närmade vi oss Hilton och gick mot huvudingången. Det var som vanligt mycket fans utanför, men vi kollade bara ner i marken och gick förbi och kom in utan att någon hade skrikit något efter oss. Efter bilden på Natalie och Louis visste några vilka vi var, förmodligen hade Felicia och Julia berättat. Men det gick som sagt bra och när vi kom in tog Natalie upp sin mobil och ringde Louis.
- Han svarar inte.. han kanske har ljudlös eller så ligger den i hans rum. Prova ring Zayn istället!
Jag gjorde som hon sa och han svarade efter bara 2 signaler.
- Hi, where are you? sa han direkt.
- We’re in the lobby now, on our way to the elevator, svarade jag och log innan jag kom på att han ändå inte såg mitt ansikte. Men egentligen log jag mer för att jag älskade att höra hans röst.
- Great, we’re in our room so you can just come up here and knock on the door and we’ll open!
- Okay, bye, sa jag och la på.
Vi åkte upp till våning 3, gick ut och började gå bort mot deras rum. En bit längre fram i korridoren gick en kille och en tjej och skrattade och verkade glada i varandas umgänge. Dom gick åt samma håll som oss, så vi såg inte deras ansikten men jag tyckte verkligen att det liknade någon bakifrån.
Höstlov och kapitel 20 är uppe! Ska försöka klämma in lite tid för skrivandet nu under lovet ;) Förhoppningsvis bättre uppdatering med andra ord, så kika in ofta :-) Och fortsätt kommentera, blir fortfarande lika glad över era kommentarer <3
Kapitel 19 - what are you doing here?
Previously:
Han började luta sitt huvud mot mig och skulle precis kyssa mig när dörren öppnades av samma tjej vi hade frågat om vägen tidigare, och in kom 4 glada tjejer i min ålder. Jag stelnade snabbt till när jag såg vem det var, jag kollade mot Natalie som såg lika förvånad ut som jag. Även Zayn förstod, och vi släppte direkt taget om varandra.
--------------------------------------------------------------------------------------------
Natalies perspektiv
Både jag, Zayn, Louis och Natalie stod som förstenade. Jag visste att både Zayn och Louis var dom mest insatta i hela Julia-situatuinen, men det märktes på de andra 3 killarna att någonting var fel. Även dom visste ju om det hela, men jag var inte säker på att Liam och Harry kom ihåg precis hur hon såg ut.
- Welcome girls! Sa Niall med en rolig dialekt och försökte lätta upp stämningen. Jag var säker på att Niall kom ihåg Julia, Sandra berättade tidigare för mig att han hade frågat om henne när vi var på bowlingen i Danmark.
Ingen svarade på Nialls välkomnande, det enda som hördes var ett svagt och stelt skratt från Harry. Istället bröt Julia den nya tystnaden och sa
- Vad gör ni här?
- No swedish! Det var återigen Niall som pratade. Han tittade argt på Julia, även om man såg att han skojade var det ingen som skrattade eller ens kommenterade det. Stämningen var verkligen stel.
- We were just leaving.. Det var allt jag fick ur mig, Natalie reste sig upp och vi började gå mot dörren och vinkade åt killarna. Sedan gick vi. Jag tror inte att någon av oss kände att det var så viktigt att stanna, vi kunde träffa killarna sedan i lugn och ro. Stämningen som uppstod var det stelaste jag någonsin varit med om, jag kunde bara inte stanna. Och var det på något sätt jag inte ville ta upp en diskussion med Sandra så var det just inför alla de andra killarna och dessutom Felicia och 2 andra fan.
- Hur kom hon in där? frågade Sandra när vi gått en bit iväg från arenan och lät förvånad.
Vi kom fram till en busshållplats och jag började läsa av tabell och samtidigt kom jag och tänka på att Louis berättat för mig att Julia och Felicia aldrig hade dykt upp backstage i Norge.
- Tror du att man kan byta sina backstagebiljetter till nya i ett annat land? Sa jag sedan som svar på hennes fråga.
- Jag har verkligen ingen aning.. Eller alltså, det borde man väl kunna? Fast kanske inte.. Tror du att dom inte gick efter konserten i Norge? frågade Sandra.
- Nej det tror jag inte, eller jag vet att dom inte gjorde det. Det slog mig precis att Louis faktiskt berättade det för mig, förklarade jag.
- Då var det kanske det dom gjorde, det är nog inte så stor chans att få tag på backstage biljetter till 2 länder när man är ett vanligt fan sa hon och skrattade.
Vi kom fram till att inte diskutera det mer, ingen av oss blev på bättre humör av att prata om Julia. I stället började vi prata om det som hade hänt Zayn, det var kanske inget bättre humörhöjande samtalsämne men det kändes faktiskt mer relevant för tillfället.
Bussen kom precis och vi gick på, samtidigt fortsatte Sandra att prata men jag hörde inte riktigt vad hon sa eftersom hon gick före mig på bussen. Men jag hörde att hon verkligen var förvirrad över det där med Zayn. Det var mycket folk på bussen, men vi hittade två lediga säten bredvid varandra och slog oss ner. Sandra suckade.
- Jag kan inte låta bli att få skuldkänslor. Jag menar, om Zayn inte hade sovit hos mig hade det aldrig hänt. Eller om jag hade följt honom en bit hade det säkert inte heller hänt. Eller om jag kanske hade ringt en taxi åt honom. Eller...
Jag avbröt henne, hon kunde inte sitta och hålla på sådär för jag visste att det skulle göra skuldkänslorna ännu värre.
- Sandra, det är inte ditt fel överhuvudtaget. Det finns ingenting du hade kunnat göra!
Hon svarade inte utan vände sig om och kollade ut genom fönstret. Vi satt tysta i några minuter innan hon vände sig om mot mig igen och tyst sa
- Jag förstår bara inte vem som kan göra något sånt..
- Inte jag heller, det är helt sjukt ju. Vill du förresten sova hos mig inatt? frågade jag och log mot Sandra som nickade till svar. Hon såg så ledsen och förvirrad ut, så jag tänkte att hon kunde behöva lite sällskap. Vad jag däremot egentligen inte förstod var varför hon var så nedstämd. Visserligen hade det där med Zayn hänt, men jag blev verkligen chockad att Sandra påverkades så mycket, det var inte likt henne. Kanske var det något annat som hade hänt? Om det var så visste jag att hon skulle berätta så småningom så jag gjorde ingen brådska att fråga henne. Bussen plingade till vid min hållplats och vi gick av och började gå hem mot mig i tystnad. Det gick en mörkklädd kille bakom oss, och jag noterade hur Sandra vände sig om ofta och kollade.
- Sandra.. varför kollade du bak så ofta? sa jag och skrattade lite.
Hon dröjde ett tag innan hon svarade, hon skrattade lite tillbaka och sen sa hon
- Jag har blivit så himla rädd för småsaker på senaste tiden bara..
Vi fortsatte konversera om annat och efter ett tag svängde killen bakom oss av åt ett annat håll och det var inte långt kvar hem till mig.
------------------------------------------------------------------------------------------------------------Både jag, Zayn, Louis och Natalie stod som förstenade. Jag visste att både Zayn och Louis var dom mest insatta i hela Julia-situatuinen, men det märktes på de andra 3 killarna att någonting var fel. Även dom visste ju om det hela, men jag var inte säker på att Liam och Harry kom ihåg precis hur hon såg ut.
- Welcome girls! Sa Niall med en rolig dialekt och försökte lätta upp stämningen. Jag var säker på att Niall kom ihåg Julia, Sandra berättade tidigare för mig att han hade frågat om henne när vi var på bowlingen i Danmark.
Ingen svarade på Nialls välkomnande, det enda som hördes var ett svagt och stelt skratt från Harry. Istället bröt Julia den nya tystnaden och sa
- Vad gör ni här?
- No swedish! Det var återigen Niall som pratade. Han tittade argt på Julia, även om man såg att han skojade var det ingen som skrattade eller ens kommenterade det. Stämningen var verkligen stel.
- We were just leaving.. Det var allt jag fick ur mig, Natalie reste sig upp och vi började gå mot dörren och vinkade åt killarna. Sedan gick vi. Jag tror inte att någon av oss kände att det var så viktigt att stanna, vi kunde träffa killarna sedan i lugn och ro. Stämningen som uppstod var det stelaste jag någonsin varit med om, jag kunde bara inte stanna. Och var det på något sätt jag inte ville ta upp en diskussion med Sandra så var det just inför alla de andra killarna och dessutom Felicia och 2 andra fan.
- Hur kom hon in där? frågade Sandra när vi gått en bit iväg från arenan och lät förvånad.
Vi kom fram till en busshållplats och jag började läsa av tabell och samtidigt kom jag och tänka på att Louis berättat för mig att Julia och Felicia aldrig hade dykt upp backstage i Norge.
- Tror du att man kan byta sina backstagebiljetter till nya i ett annat land? Sa jag sedan som svar på hennes fråga.
- Jag har verkligen ingen aning.. Eller alltså, det borde man väl kunna? Fast kanske inte.. Tror du att dom inte gick efter konserten i Norge? frågade Sandra.
- Nej det tror jag inte, eller jag vet att dom inte gjorde det. Det slog mig precis att Louis faktiskt berättade det för mig, förklarade jag.
- Då var det kanske det dom gjorde, det är nog inte så stor chans att få tag på backstage biljetter till 2 länder när man är ett vanligt fan sa hon och skrattade.
Vi kom fram till att inte diskutera det mer, ingen av oss blev på bättre humör av att prata om Julia. I stället började vi prata om det som hade hänt Zayn, det var kanske inget bättre humörhöjande samtalsämne men det kändes faktiskt mer relevant för tillfället.
Bussen kom precis och vi gick på, samtidigt fortsatte Sandra att prata men jag hörde inte riktigt vad hon sa eftersom hon gick före mig på bussen. Men jag hörde att hon verkligen var förvirrad över det där med Zayn. Det var mycket folk på bussen, men vi hittade två lediga säten bredvid varandra och slog oss ner. Sandra suckade.
- Jag kan inte låta bli att få skuldkänslor. Jag menar, om Zayn inte hade sovit hos mig hade det aldrig hänt. Eller om jag hade följt honom en bit hade det säkert inte heller hänt. Eller om jag kanske hade ringt en taxi åt honom. Eller...
Jag avbröt henne, hon kunde inte sitta och hålla på sådär för jag visste att det skulle göra skuldkänslorna ännu värre.
- Sandra, det är inte ditt fel överhuvudtaget. Det finns ingenting du hade kunnat göra!
Hon svarade inte utan vände sig om och kollade ut genom fönstret. Vi satt tysta i några minuter innan hon vände sig om mot mig igen och tyst sa
- Jag förstår bara inte vem som kan göra något sånt..
- Inte jag heller, det är helt sjukt ju. Vill du förresten sova hos mig inatt? frågade jag och log mot Sandra som nickade till svar. Hon såg så ledsen och förvirrad ut, så jag tänkte att hon kunde behöva lite sällskap. Vad jag däremot egentligen inte förstod var varför hon var så nedstämd. Visserligen hade det där med Zayn hänt, men jag blev verkligen chockad att Sandra påverkades så mycket, det var inte likt henne. Kanske var det något annat som hade hänt? Om det var så visste jag att hon skulle berätta så småningom så jag gjorde ingen brådska att fråga henne. Bussen plingade till vid min hållplats och vi gick av och började gå hem mot mig i tystnad. Det gick en mörkklädd kille bakom oss, och jag noterade hur Sandra vände sig om ofta och kollade.
- Sandra.. varför kollade du bak så ofta? sa jag och skrattade lite.
Hon dröjde ett tag innan hon svarade, hon skrattade lite tillbaka och sen sa hon
- Jag har blivit så himla rädd för småsaker på senaste tiden bara..
Vi fortsatte konversera om annat och efter ett tag svängde killen bakom oss av åt ett annat håll och det var inte långt kvar hem till mig.
Gud vad jag ligger nere med uppdateringen just nu... Men snart lov iallafall, så ska jag skärpa mig. Puss
Kapitel 18 - What happened to you?
Peviously:
- Men herregud, hans ansikte är ju helt sönderslaget! Skrek Julia för att överrösta den högljudda publiken som börjat skrika lika vilt igen några sekunder efter att de kommit över Zayns förstörda ansikte.
Jag fortsatte vara helt tyst, jag visste inte vad jag skulle säga. Jag fick dåligt samvete, för att jag inte följt honom en bit, eller kollat att han hade kommit fram säkert så att jag hade märkt något tidigare. Eller för att han hade sovit hos mig överhuvudtaget.. Plötsligt fick jag tillbaka minnesblickar från den konstiga kvällen innan, den upplåsta dörren och ljuden vi hade hört. Kunde de vara sammankopplade?
Jag fortsatte vara helt tyst, jag visste inte vad jag skulle säga. Jag fick dåligt samvete, för att jag inte följt honom en bit, eller kollat att han hade kommit fram säkert så att jag hade märkt något tidigare. Eller för att han hade sovit hos mig överhuvudtaget.. Plötsligt fick jag tillbaka minnesblickar från den konstiga kvällen innan, den upplåsta dörren och ljuden vi hade hört. Kunde de vara sammankopplade?
-----------------------------------------------------------------------------------------------
Natalies perspektiv
När vi kände på oss att konserten snart skulle sluta började vi försöka trycka oss ut för att hinna ut innan alla skulle gå samtidigt. Vi gick runt byggnaden och med våra backstage-pass kom vi in på baksidan. Vi började gå men visste inte riktigt vart vi skulle, så vi stannade i ett litet rum som liknade ett väntrum med ett par fotöljer och lite tidningar. Vi hörde musiken och svaga röster från själva arenan, men det verkade vara ett hyffsat isolerat rum då det inte gick att höra vad som sas. Efter ett tag försvann musiken och rösterna och det enda vi hörde var folksurr. Vi satt där i runt 10 minuter innan en dörr öppnades och en tjej med lite papper i handen och headset i örat kom ut.
- Hi, do you speak swedish?
- Ja det gör jag, sa hon och log mot Sandra som frågade.
- Vet du var vi kan hitta killarna?
- Ja, gå in genom andra dörren till höger i korridoren. Där finns ett rum som liknar detta, vänta där så kommer dom nog dit snart!
- Okej, tack så jättemycket! sa vi glatt och började gå. Vi slog oss ner i dom fotöljerna som var identiska med de vi suttit i innan. Inte långt senare öppnades en dörr jag inte sett att den fanns och in i rummet kom killarna skrattandes och pratandes, det verkade som att dom var nöjda med uppträdandet. Dom hade inte märkt än att vi var i rummet, så vi ställde oss upp och det var då dom såg oss. Dom kom mot oss för att hälsa och vi fick varsin kram av allihopa.
Sandras perspektiv
Jag hade kramat om alla killar och berättat hur duktiga jag tyckte de var, den enda jag inte hälsat på ännu var Zayn. Jag väntade med honom till sist så att jag skulle kunna prata med honom lite längre, jag ville verkligen veta vad som hade hänt!
Han stod en bit bak och jag gick fram till honom och fick en lång kram. Han var varm, och han luktade gott. Efter ett tag drog jag mig lite bakåt men höll fortfarande mina armar kring hans hals. Jag studerade hans ansikte och han förstod att jag undrade.
- You want to know what happened, right?
- Ofcourse I do, you cant amagine how worried all of us were!
De andra hade satt sig ner i fotöljerna och pratade högljutt och livat, jag visste att de inte kunde höra vad vi sa för det var ett stort rum och vi stod några meter bort. Ändå viskade Zayn när han började berätta
- I dont know exactly.. I went out from your apartment and realized the weather was great. So I decided to walk to the arena, and then suddenly somewhone punched me in the face. The last thing i remember is a tall, dark dressed man with green shoes. I couldn’t see his face.
När vi kände på oss att konserten snart skulle sluta började vi försöka trycka oss ut för att hinna ut innan alla skulle gå samtidigt. Vi gick runt byggnaden och med våra backstage-pass kom vi in på baksidan. Vi började gå men visste inte riktigt vart vi skulle, så vi stannade i ett litet rum som liknade ett väntrum med ett par fotöljer och lite tidningar. Vi hörde musiken och svaga röster från själva arenan, men det verkade vara ett hyffsat isolerat rum då det inte gick att höra vad som sas. Efter ett tag försvann musiken och rösterna och det enda vi hörde var folksurr. Vi satt där i runt 10 minuter innan en dörr öppnades och en tjej med lite papper i handen och headset i örat kom ut.
- Hi, do you speak swedish?
- Ja det gör jag, sa hon och log mot Sandra som frågade.
- Vet du var vi kan hitta killarna?
- Ja, gå in genom andra dörren till höger i korridoren. Där finns ett rum som liknar detta, vänta där så kommer dom nog dit snart!
- Okej, tack så jättemycket! sa vi glatt och började gå. Vi slog oss ner i dom fotöljerna som var identiska med de vi suttit i innan. Inte långt senare öppnades en dörr jag inte sett att den fanns och in i rummet kom killarna skrattandes och pratandes, det verkade som att dom var nöjda med uppträdandet. Dom hade inte märkt än att vi var i rummet, så vi ställde oss upp och det var då dom såg oss. Dom kom mot oss för att hälsa och vi fick varsin kram av allihopa.
Sandras perspektiv
Jag hade kramat om alla killar och berättat hur duktiga jag tyckte de var, den enda jag inte hälsat på ännu var Zayn. Jag väntade med honom till sist så att jag skulle kunna prata med honom lite längre, jag ville verkligen veta vad som hade hänt!
Han stod en bit bak och jag gick fram till honom och fick en lång kram. Han var varm, och han luktade gott. Efter ett tag drog jag mig lite bakåt men höll fortfarande mina armar kring hans hals. Jag studerade hans ansikte och han förstod att jag undrade.
- You want to know what happened, right?
- Ofcourse I do, you cant amagine how worried all of us were!
De andra hade satt sig ner i fotöljerna och pratade högljutt och livat, jag visste att de inte kunde höra vad vi sa för det var ett stort rum och vi stod några meter bort. Ändå viskade Zayn när han började berätta
- I dont know exactly.. I went out from your apartment and realized the weather was great. So I decided to walk to the arena, and then suddenly somewhone punched me in the face. The last thing i remember is a tall, dark dressed man with green shoes. I couldn’t see his face.
Then I woke up, I didn’t know where I was because it wasn’t at the same place where he first hit me. So after asking a dozen of people about the way I finally got here, just in time.
Han log mot mig, men jag kunde inte le tillbaka. Jag var glad att han var oskadd, men tankar med vad som skulle kunna ha hänt slog mig. Han såg på mig att jag inte var lugn med det, så han fyllde i
- Dont worry, i’ll be fine!
Han började luta sitt huvud mot mig och skulle precis kyssa mig när dörren öppnades av samma tjej vi hade frågat om vägen tidigare, och in kom 4 glada tjejer i min ålder. Jag stelnade snabbt till när jag såg vem det var, jag kollade mot Natalie som såg lika förvånad ut som jag. Även Zayn förstod, och vi släppte direkt taget om varandra.
Han började luta sitt huvud mot mig och skulle precis kyssa mig när dörren öppnades av samma tjej vi hade frågat om vägen tidigare, och in kom 4 glada tjejer i min ålder. Jag stelnade snabbt till när jag såg vem det var, jag kollade mot Natalie som såg lika förvånad ut som jag. Även Zayn förstod, och vi släppte direkt taget om varandra.
--------------------------------------------------------------------------------------------
ÄNTLIGEN kapitel 18! Jag vet att ni har väntat och jag är jätteledsen för det. Jag har jättemycket i skolan just nu och jag måste prioritera den. Men snart är det höstlov och då ska jag försöka uppdatera mycket! Mitt mål med den här bloggen var att vara en av de bloggar som uppdaterar ofta men det var inte så lätt som jag trodde haha.
Kapitel 17 - where is he?
Previously:
It was just so quiet and peaceful. I started walking down the street when I suddenly felt a hand grab my shoulder. I turned around and, KABAAAM (hahahaha) someone punched me in the face. Before I passed out I remember seeing a tall man with green shoes...
---------------------------------------------------------------------------------------
Liams perspektiv
The lads and I sat in our lounge while eating breakfast. The clock was almost half past nine and Zayn still hadn’t showed up yet. His sandwich and tea stod on the table untouched.
- Do you think Zayn are going to show up soon, or can I take his sandwich? Naill asked with big puppyeyes.
- You can take mine Niall, Harry said and gave it to him.
- Chers mate, he said and took a large bite of the sandwich.
- Maybe I should give Zayn a call? I said.
- Yeah, you do that, maybe he and Sandra overslept, Louis said and smiled.
I dialed his number and heard one signal. It went straight to voicemail.
-He’s not answering.. I said and looked at the rest of the boys.
We finished our breakfast and tried calling Zayne a couple of more times. Still no answere.
- Boys, it’s time for rehearsal, the tour manager shouted at us.
- But Zayn’s not here yet, I said
- You’ll have to go on withoute him. This is why children should’nt be popstars. They think they can just come and go however they like.
- No that dosen’t sound like Zayn at all, we should send people out to look after him.
A lady from the backstage crew said she was going to send out some guards to look for him. She also told us she was going to call Sandra and that we had nothing to worry about, but Louis said he wanted to talk to Sandra instead. She nodded and said she would fix the guards anyways and went out. After that we had to go and do some rehearseal, even though it felt bad doing it without Zayn. We all felt something was missing!
Louis perspektiv
It wasn’t long untill our perfomance, and Zayn still wasn’t there. We had tried to call him so many times that if he had his phone he couldn’t have missed it, and a few people were also out searching for him. I really had a bad feeling in my stumach that something was wrong, Zayn would never forget something like this. I knew him, and i knew that this was way to important for him for throwing away.
The arena was filling with people and it really didn’t feel good. Rehearseals wasn’t good either, and I think we all knew that is was because of Zayns absence.
Suddenly, a door opened, and in came Zayn running. His nose and lips were bleeding, and he was blue all around his left eye.
- Where the hell have you been and what the hell have you done?! I know I sounded angry, even though it wasn’t my intention.
- I’m so, so sorry. I know I’m really late, nothing big happened. Lets go out and make the best perfomance ever?!
All of us just nodded as a answer, I think n o one knewwhat to say. We were in a bit og a chock. This just wasn’t like Zayn at all. But it was time to go on stage so we told everyone that Zayn was here and got ready for singing.
Sandras perspektiv
Jag och Natalie hade äntligen tagit oss in i arenan till våra platser, vi var nästan sena och det var alldeles strax dags för dom att komma upp på scenen. Anledningen till varför vi precis kommit var att jag för ett par timmar sedan fått ett sms av Louis som undrade om Zayn fortfarande var hos mig och att det isåfall var dags att åka. Jag blev genast orolig och ringde upp Louis, och när jag berättade att han redan lämnat, ganska tidigt, hörde jag direkt hur Louis blev ännu oroligare än vad jag redan varit, vilket inte gjort saken bättre. Vi kom fram till att jag och Natalie skulle hjälpa några andra av deras medarbetare att leta efter Zayn så att de själva kunde träna under tiden, och vi hade letat länge utan att hitta honom. Till slut hade jag fått ett sms av Louis att han var där, och då skyndade vi oss allt vad vi kunde till arenan.
Vi hade sittplatser några rader upp ganska långt bak, men det var ingen idé att inte ställa sig upp för då skulle man ändå inte se något med tanke på att alla andra stod. Så fort dom kom upp på scenen började alla skrika men när storbildskameran sedan riktades mot Zayn dämpade sig alla som i en chock. Jag vände mig direkt mot den stora duken och såg honom, men han såg inte alls ut som han hade gjort när han lämnat mig tidigare samma morgon.
- Men herregud, hans ansikte är ju helt sönderslaget! Skrek Julia för att överrösta den högljudda publiken som börjat skrika lika vilt igen några sekunder efter att de kommit över Zayns förstörda ansikte.
Jag fortsatte vara helt tyst, jag visste inte vad jag skulle säga. Jag fick dåligt samvete, för att jag inte följt honom en bit, eller kollat att han hade kommit fram säkert så att jag hade märkt något tidigare. Eller för att han hade sovit hos mig överhuvudtaget.. Plötsligt fick jag tillbaka minnesblickar från den konstiga kvällen innan, den upplåsta dörren och ljuden vi hade hört. Kunde de vara sammankopplade?
- Do you think Zayn are going to show up soon, or can I take his sandwich? Naill asked with big puppyeyes.
- You can take mine Niall, Harry said and gave it to him.
- Chers mate, he said and took a large bite of the sandwich.
- Maybe I should give Zayn a call? I said.
- Yeah, you do that, maybe he and Sandra overslept, Louis said and smiled.
I dialed his number and heard one signal. It went straight to voicemail.
-He’s not answering.. I said and looked at the rest of the boys.
We finished our breakfast and tried calling Zayne a couple of more times. Still no answere.
- Boys, it’s time for rehearsal, the tour manager shouted at us.
- But Zayn’s not here yet, I said
- You’ll have to go on withoute him. This is why children should’nt be popstars. They think they can just come and go however they like.
- No that dosen’t sound like Zayn at all, we should send people out to look after him.
A lady from the backstage crew said she was going to send out some guards to look for him. She also told us she was going to call Sandra and that we had nothing to worry about, but Louis said he wanted to talk to Sandra instead. She nodded and said she would fix the guards anyways and went out. After that we had to go and do some rehearseal, even though it felt bad doing it without Zayn. We all felt something was missing!
Louis perspektiv
It wasn’t long untill our perfomance, and Zayn still wasn’t there. We had tried to call him so many times that if he had his phone he couldn’t have missed it, and a few people were also out searching for him. I really had a bad feeling in my stumach that something was wrong, Zayn would never forget something like this. I knew him, and i knew that this was way to important for him for throwing away.
The arena was filling with people and it really didn’t feel good. Rehearseals wasn’t good either, and I think we all knew that is was because of Zayns absence.
Suddenly, a door opened, and in came Zayn running. His nose and lips were bleeding, and he was blue all around his left eye.
- Where the hell have you been and what the hell have you done?! I know I sounded angry, even though it wasn’t my intention.
- I’m so, so sorry. I know I’m really late, nothing big happened. Lets go out and make the best perfomance ever?!
All of us just nodded as a answer, I think n o one knewwhat to say. We were in a bit og a chock. This just wasn’t like Zayn at all. But it was time to go on stage so we told everyone that Zayn was here and got ready for singing.
Sandras perspektiv
Jag och Natalie hade äntligen tagit oss in i arenan till våra platser, vi var nästan sena och det var alldeles strax dags för dom att komma upp på scenen. Anledningen till varför vi precis kommit var att jag för ett par timmar sedan fått ett sms av Louis som undrade om Zayn fortfarande var hos mig och att det isåfall var dags att åka. Jag blev genast orolig och ringde upp Louis, och när jag berättade att han redan lämnat, ganska tidigt, hörde jag direkt hur Louis blev ännu oroligare än vad jag redan varit, vilket inte gjort saken bättre. Vi kom fram till att jag och Natalie skulle hjälpa några andra av deras medarbetare att leta efter Zayn så att de själva kunde träna under tiden, och vi hade letat länge utan att hitta honom. Till slut hade jag fått ett sms av Louis att han var där, och då skyndade vi oss allt vad vi kunde till arenan.
Vi hade sittplatser några rader upp ganska långt bak, men det var ingen idé att inte ställa sig upp för då skulle man ändå inte se något med tanke på att alla andra stod. Så fort dom kom upp på scenen började alla skrika men när storbildskameran sedan riktades mot Zayn dämpade sig alla som i en chock. Jag vände mig direkt mot den stora duken och såg honom, men han såg inte alls ut som han hade gjort när han lämnat mig tidigare samma morgon.
- Men herregud, hans ansikte är ju helt sönderslaget! Skrek Julia för att överrösta den högljudda publiken som börjat skrika lika vilt igen några sekunder efter att de kommit över Zayns förstörda ansikte.
Jag fortsatte vara helt tyst, jag visste inte vad jag skulle säga. Jag fick dåligt samvete, för att jag inte följt honom en bit, eller kollat att han hade kommit fram säkert så att jag hade märkt något tidigare. Eller för att han hade sovit hos mig överhuvudtaget.. Plötsligt fick jag tillbaka minnesblickar från den konstiga kvällen innan, den upplåsta dörren och ljuden vi hade hört. Kunde de vara sammankopplade?
---------------------------------------------------------------------------------------
Så, känns som att uppdateringen börjar komma tillbaka igen nu då.. hihi :P Kommentera jättegärna vad ni tycker, om ni har några tankar eller så.. Blir jätteglad av kommentarerna :-) xx
Kapitel 16 - movietime
Previously:
Nästan 30 minuter senare stod vi utanför min ytterdörr och jag tog fram nyckeln och stoppade i nyckelhålet. Jag vred om och ryckte i handtaget, låst. Det betydde att dörren var upplåst och att jag precis låste den.
- Hmm, det var konstigt.. mumlade jag för mig själv på svenska utan att tänka på att Zayn inte förstod.
- What? If you didn’t knew, I don’t speak Swedish, sa han skämtsamt.
- Sorry, it’s just, I’m sure of that I locked the door before I left..
- Hmm, det var konstigt.. mumlade jag för mig själv på svenska utan att tänka på att Zayn inte förstod.
- What? If you didn’t knew, I don’t speak Swedish, sa han skämtsamt.
- Sorry, it’s just, I’m sure of that I locked the door before I left..
---------------------------------------------------------------------------------------
Jag ville inte skrämma upp mig själv nu, och Zayn kommenterade inte heller något mer om det så istället gick vi in, tog av oss skorna och gick in till vardagsrummet.
- Do you wanna watch a movie? frågade jag.
- Yeah, sure!
Jag plockade fram några filmer, vi hade inte särskilt många men jag lät honom välja av det som fanns.
- The lionking? really? skrattade jag
- I love the Lion king! sa han och skrattade han med.
Jag satte på filmen och sedan satte vi oss bredvid varandra i soffan och tittade. Klockan var strax efter 9 och nästan halva filmen hade gått när vi hörde ett ljud från andra sidan lägenheten. Det var en ganska stor lägenhet, och man såg inte till hallen men jag tyckte att jag hörde steg därifrån. Strax därefter öppnades ytterdörren försiktigt för att sedan stängas igen. Zayn hade också hört det och hade redan börjat gå mot hallen, men när han såg att ingen var där sprang han fram till dörren och tittade ut i trapphuset. Han kom tillbaka in till mig som satt själv kvar i soffan
- There’s no one there sa han och satte sig bredvid mig i soffan igen.
- But I’m absolutely shore that was the front door!
- Well, if there was she or he have left now. Let’s start the movie again, sa han och tog tag i min hand. Han fick mig att känna mig tryggare, även fast jag var livrädd.
Ett tag senare var filmen slut, vi satt kvar i soffan ett tag. Jag låg lutad mot honom och jag höll på att somna, vi pratade om bajskorvar och efter ett tag sa han
- Maybe it’s time for me to go back to the hotel. When will your parents get home?
- Tomorrow, eh, you could sleep here if you want to? frågade jag och hoppades att han inte skulle tycka att jag var allt för dum som bad honom sova här när vi ändå inte hade träffats särskilt många gånger.
- Yes, sure, then you don’t have to be all by your self the hole night! sa han glatt.
- Awesome, I have a quit big bed so I think we can fit, skrattade jag och visade honom in till mitt rum. Tack och lov hade jag städat tidigare, jag brukade annars vara ganska bra på att sprida ut min garderob över golvet..
Vi hade legat ett tag i sängen och pratat och kramats, efter ett tag blev vi trötta och bestämde oss för att sova.
- I have to get up quite early tomorrow.. Do you want me to wake you up before I leave?
Jag nickade till svar, jag höll redan på att somna. Zayn gav mig en godnattpuss i pannan och sedan somnade jag i hans famn. Den natten sov jag bättre än jag gjort på väldigt länge.
Jag vaknade nästa morgon av att Zayn trippade runt i mitt rum och klädde på sig. När han såg att jag var vaken sa han
- Oh sorry! I really tried to be quiet..
Jag skrattade lite och svarade att han inte behövde det. Han kom fram till sängen och gav mig en snabb puss på munnen.
- I have to leave now, and I’m quite busy today. You know we have the first concert tonight.. Oh by the way, I haven’t asked if you’re coming?
- Well.. I have a ticket. But I don’t know, as you know me and Natalie were going with Julia but she will probably go with Felicia.
Han kollade på mig med en ironisk besviken blick och sa
- Don’t you wanna see me?
- Ofcourse I want to, but I like it more here alone in my room then in a arena with thousands of screaming girls, skrattade jag.
- Well, It would make me happy if you showed up.. Maybe you can talk to Natalie about it? Then both of you can follow us to the hotel afterwards.
- I’ll ask her, svarade jag med ett leende. Jag reste mig upp ur sängen för att följa honom till ytterdörren och gav honom en kram innan han gick.
Zayns perspektiv
I closed Sandras front door behind my back. I had really had a great time with her, she’s souch a sweet girl, I thought for myself.
It was still in the early morning. I walked out from her building and looked around. Stockholm was really different at this time of day. There were no cars or people outside.
It was just so quiet and peaceful. I started walking down the street when I suddenly felt a hand grab my shoulder. I turned around and, KABAAAM (hahahaha) someone punched me in the face. Before I passed out I remember seeing a tall man with green shoes...
- Do you wanna watch a movie? frågade jag.
- Yeah, sure!
Jag plockade fram några filmer, vi hade inte särskilt många men jag lät honom välja av det som fanns.
- The lionking? really? skrattade jag
- I love the Lion king! sa han och skrattade han med.
Jag satte på filmen och sedan satte vi oss bredvid varandra i soffan och tittade. Klockan var strax efter 9 och nästan halva filmen hade gått när vi hörde ett ljud från andra sidan lägenheten. Det var en ganska stor lägenhet, och man såg inte till hallen men jag tyckte att jag hörde steg därifrån. Strax därefter öppnades ytterdörren försiktigt för att sedan stängas igen. Zayn hade också hört det och hade redan börjat gå mot hallen, men när han såg att ingen var där sprang han fram till dörren och tittade ut i trapphuset. Han kom tillbaka in till mig som satt själv kvar i soffan
- There’s no one there sa han och satte sig bredvid mig i soffan igen.
- But I’m absolutely shore that was the front door!
- Well, if there was she or he have left now. Let’s start the movie again, sa han och tog tag i min hand. Han fick mig att känna mig tryggare, även fast jag var livrädd.
Ett tag senare var filmen slut, vi satt kvar i soffan ett tag. Jag låg lutad mot honom och jag höll på att somna, vi pratade om bajskorvar och efter ett tag sa han
- Maybe it’s time for me to go back to the hotel. When will your parents get home?
- Tomorrow, eh, you could sleep here if you want to? frågade jag och hoppades att han inte skulle tycka att jag var allt för dum som bad honom sova här när vi ändå inte hade träffats särskilt många gånger.
- Yes, sure, then you don’t have to be all by your self the hole night! sa han glatt.
- Awesome, I have a quit big bed so I think we can fit, skrattade jag och visade honom in till mitt rum. Tack och lov hade jag städat tidigare, jag brukade annars vara ganska bra på att sprida ut min garderob över golvet..
Vi hade legat ett tag i sängen och pratat och kramats, efter ett tag blev vi trötta och bestämde oss för att sova.
- I have to get up quite early tomorrow.. Do you want me to wake you up before I leave?
Jag nickade till svar, jag höll redan på att somna. Zayn gav mig en godnattpuss i pannan och sedan somnade jag i hans famn. Den natten sov jag bättre än jag gjort på väldigt länge.
Jag vaknade nästa morgon av att Zayn trippade runt i mitt rum och klädde på sig. När han såg att jag var vaken sa han
- Oh sorry! I really tried to be quiet..
Jag skrattade lite och svarade att han inte behövde det. Han kom fram till sängen och gav mig en snabb puss på munnen.
- I have to leave now, and I’m quite busy today. You know we have the first concert tonight.. Oh by the way, I haven’t asked if you’re coming?
- Well.. I have a ticket. But I don’t know, as you know me and Natalie were going with Julia but she will probably go with Felicia.
Han kollade på mig med en ironisk besviken blick och sa
- Don’t you wanna see me?
- Ofcourse I want to, but I like it more here alone in my room then in a arena with thousands of screaming girls, skrattade jag.
- Well, It would make me happy if you showed up.. Maybe you can talk to Natalie about it? Then both of you can follow us to the hotel afterwards.
- I’ll ask her, svarade jag med ett leende. Jag reste mig upp ur sängen för att följa honom till ytterdörren och gav honom en kram innan han gick.
Zayns perspektiv
I closed Sandras front door behind my back. I had really had a great time with her, she’s souch a sweet girl, I thought for myself.
It was still in the early morning. I walked out from her building and looked around. Stockholm was really different at this time of day. There were no cars or people outside.
It was just so quiet and peaceful. I started walking down the street when I suddenly felt a hand grab my shoulder. I turned around and, KABAAAM (hahahaha) someone punched me in the face. Before I passed out I remember seeing a tall man with green shoes...
--------------------------------------------------------------------------
Förlååååt!!! Uppdateringen har verkligen varit kass senaste veckan och jag är jätteledsen för det, men jag har verkligen haft fullt upp. Går sista året i grundskolan nu och det är verkligen mycket, blää :P Men iaf, ska försöka ta tag i det här igen! Blir glad av att statistiken inte har sjunkit trots att jag varit så off, det visar ju att ni fortfarande vill läsa. Kram på er! <3
Kapitel 15 - Spooky
Previously:
Natalies perspektiv
Vid 18 på kvällen ringde mamma mig och sa att jag skulle komma hem och äta middag, jag frågade om jag inte kunde få äta med mina kompisar - jag hade fortfarande inte berättat att det var One Direction vi umgicks med hela tiden, men hon tyckte att jag skulle komma hem då vi inte hade sett varandra så mycket på senaste tiden. Det hade hon ju rätt i, så jag sa till Louis att jag skulle gå hem och äta men att vi kanske kunde träffas igen senare...
Vid 18 på kvällen ringde mamma mig och sa att jag skulle komma hem och äta middag, jag frågade om jag inte kunde få äta med mina kompisar - jag hade fortfarande inte berättat att det var One Direction vi umgicks med hela tiden, men hon tyckte att jag skulle komma hem då vi inte hade sett varandra så mycket på senaste tiden. Det hade hon ju rätt i, så jag sa till Louis att jag skulle gå hem och äta men att vi kanske kunde träffas igen senare...
--------------------------------------------------------------------------------------------
Natalies perspektiv
När jag kom in i hallen möttes jag direkt av lukten av mat. Jag var verkligen hungrig så jag gick direkt in till köket.
- Hej älskling! sa mamma glatt.
- Hej, svarade jag tillbaka och log.
Vi småpratade lite om allt möjligt, det märktes att vi inte hade träffats på riktigt länge. Jag hade inte ens hunnit berätta om hur vi hade haft det i Norge!
- Vilka är det du umgås med hela tiden nu då? Är det Sandra och Julia som vanligt?
Jag visste att mamma gillade både Sandra och Julia, men hon tjatade alltid om att vi behövde utvidga vår umgängeskrets lite, att det var bra till framtiden när man skulle jobba att ha mycket kontakter och blablabla. Hennes eviga tjat om jobb tröttade ut mig ganska mycket..
- Nej, tro det eller ej men det är faktiskt killarna från One Direction, sa jag rakt på sak och visste att mamma inte skulle tro mig. Som väntat skrattade hon lite och sa sedan med en suck
- Säg inte att ni står utanför deras hotell och härjer hela tiden.. Det stod en artikel om det i, hmm jag tror det var DN, att det står nästan 100 små flickor där utanför och skriker.
- Nej, I hotellet mamma. Vi UMGÅS med dom. Jag berättade sedan historien om hur vi hade träffat dom i Norge och så vidare, mamma såg förutom chockad, lite obekväm ut.
- Jaha, vad kul!
Jag hörde på hennes röst att något var fel, så jag frågade och hon svarade att hon tyckte det var dumt att dels umgås med “rockstjärnor” och sen visste både hon och jag att dom snart skulle åka hem, det vore tråkigt att komma dom för nära så att man skulle sakna dom sedan.
När jag hade ätit klart bestämde jag mig för att smsa Sandra. Jag hade pratat med Louis om att träffas senare, men jag kände att jag och Sandra inte hade umgåtts så mycket själva sen vi kom tillbaka till Sverige så jag smsade henne.
Sandras perspektiv
Jag satt hemma i mitt rum framför datorn och kollade runt bland facebook, bloggar osv när mobilen pep till. Någonting inom mig hoppades att det skulle stå Zayn på skärmen, men jag blev inte besviken när jag såg Natalies namn. Jag öppnade smset
“Hej babe, händer det något speciellt ikväll eller vill du hitta på något? Knappt varit själva sen vi kom hem ju.. :( puss”
Jag hade redan bestämt att träffa Zayn, men jag fick nästan lite dåligt samvete för det var sant det hon sa. Men jag kunde inte ställa in med Zayn heller.. Jag svarade vad jag skulle göra och vi bestämde oss för att ha en tjejkväll dagen efter istället.
Klockan var snart halv 8, och vid 8 skulle jag gå ut och möta Zayn för att sedan gå hem till mig. Mina föräldrar var borta över kvällen och för att slippa skrikandes fans vid ingången så tänkte jag att vi lika gärna kunde vara här. Jag tog på mig ytterkläder för att börja röra mig mot slussen, jag kunde antingen gå eller ta tunnelbanan. Det var ändå ett tag kvar tills vi skulle mötas och det tog bara en dryg kvart att gå, så jag bestämde mig för att göra det.
Några minuter innan klockan var 8 var jag framme vid slutet av götgatan ner mot hotellet. Jag smsade Zayn som efter ett tag kom gåendes med Paul. Några fans sprang efter, men vände innan han hade hunnit komma fram till mig. Jag kramade honom och hälsade på Paul.
- You can go back now, sa Zayn till Paul som bara nickade till svar och sedan började gå mot hotellet.
- Do you wanna walk or shall we take the subway?
- Hmm, we can walk! Is there any supermarket here? sa han och log.
- Well, yes there’s one not far away from here. Why?
- Great, then we can go and buy some candy! Svarade han med ett brett leende.
- Ofcourse, sa jag och skrattade.
Vi började gå mot medborgarplatsen och in på ICA där vi handlade en stor påse med lösviktsgodis. Zayn hade förklarat sin kärlek till svenskt godis, tydligen var det jättepopulärt i andra länder. Nästan 30 minuter senare stod vi utanför min ytterdörr och jag tog fram nyckeln och stoppade i nyckelhålet. Jag vred om och ryckte i handtaget, låst. Det betydde att dörren var upplåst och att jag precis låste den.
- Hmm, det var konstigt.. mumlade jag för mig själv på svenska utan att tänka på att Zayn inte förstod.
- What? If you didn’t knew, I don’t speak Swedish, sa han skämtsamt.
- Sorry, it’s just, I’m sure of that I locked the door before I left..
- Hej älskling! sa mamma glatt.
- Hej, svarade jag tillbaka och log.
Vi småpratade lite om allt möjligt, det märktes att vi inte hade träffats på riktigt länge. Jag hade inte ens hunnit berätta om hur vi hade haft det i Norge!
- Vilka är det du umgås med hela tiden nu då? Är det Sandra och Julia som vanligt?
Jag visste att mamma gillade både Sandra och Julia, men hon tjatade alltid om att vi behövde utvidga vår umgängeskrets lite, att det var bra till framtiden när man skulle jobba att ha mycket kontakter och blablabla. Hennes eviga tjat om jobb tröttade ut mig ganska mycket..
- Nej, tro det eller ej men det är faktiskt killarna från One Direction, sa jag rakt på sak och visste att mamma inte skulle tro mig. Som väntat skrattade hon lite och sa sedan med en suck
- Säg inte att ni står utanför deras hotell och härjer hela tiden.. Det stod en artikel om det i, hmm jag tror det var DN, att det står nästan 100 små flickor där utanför och skriker.
- Nej, I hotellet mamma. Vi UMGÅS med dom. Jag berättade sedan historien om hur vi hade träffat dom i Norge och så vidare, mamma såg förutom chockad, lite obekväm ut.
- Jaha, vad kul!
Jag hörde på hennes röst att något var fel, så jag frågade och hon svarade att hon tyckte det var dumt att dels umgås med “rockstjärnor” och sen visste både hon och jag att dom snart skulle åka hem, det vore tråkigt att komma dom för nära så att man skulle sakna dom sedan.
När jag hade ätit klart bestämde jag mig för att smsa Sandra. Jag hade pratat med Louis om att träffas senare, men jag kände att jag och Sandra inte hade umgåtts så mycket själva sen vi kom tillbaka till Sverige så jag smsade henne.
Sandras perspektiv
Jag satt hemma i mitt rum framför datorn och kollade runt bland facebook, bloggar osv när mobilen pep till. Någonting inom mig hoppades att det skulle stå Zayn på skärmen, men jag blev inte besviken när jag såg Natalies namn. Jag öppnade smset
“Hej babe, händer det något speciellt ikväll eller vill du hitta på något? Knappt varit själva sen vi kom hem ju.. :( puss”
Jag hade redan bestämt att träffa Zayn, men jag fick nästan lite dåligt samvete för det var sant det hon sa. Men jag kunde inte ställa in med Zayn heller.. Jag svarade vad jag skulle göra och vi bestämde oss för att ha en tjejkväll dagen efter istället.
Klockan var snart halv 8, och vid 8 skulle jag gå ut och möta Zayn för att sedan gå hem till mig. Mina föräldrar var borta över kvällen och för att slippa skrikandes fans vid ingången så tänkte jag att vi lika gärna kunde vara här. Jag tog på mig ytterkläder för att börja röra mig mot slussen, jag kunde antingen gå eller ta tunnelbanan. Det var ändå ett tag kvar tills vi skulle mötas och det tog bara en dryg kvart att gå, så jag bestämde mig för att göra det.
Några minuter innan klockan var 8 var jag framme vid slutet av götgatan ner mot hotellet. Jag smsade Zayn som efter ett tag kom gåendes med Paul. Några fans sprang efter, men vände innan han hade hunnit komma fram till mig. Jag kramade honom och hälsade på Paul.
- You can go back now, sa Zayn till Paul som bara nickade till svar och sedan började gå mot hotellet.
- Do you wanna walk or shall we take the subway?
- Hmm, we can walk! Is there any supermarket here? sa han och log.
- Well, yes there’s one not far away from here. Why?
- Great, then we can go and buy some candy! Svarade han med ett brett leende.
- Ofcourse, sa jag och skrattade.
Vi började gå mot medborgarplatsen och in på ICA där vi handlade en stor påse med lösviktsgodis. Zayn hade förklarat sin kärlek till svenskt godis, tydligen var det jättepopulärt i andra länder. Nästan 30 minuter senare stod vi utanför min ytterdörr och jag tog fram nyckeln och stoppade i nyckelhålet. Jag vred om och ryckte i handtaget, låst. Det betydde att dörren var upplåst och att jag precis låste den.
- Hmm, det var konstigt.. mumlade jag för mig själv på svenska utan att tänka på att Zayn inte förstod.
- What? If you didn’t knew, I don’t speak Swedish, sa han skämtsamt.
- Sorry, it’s just, I’m sure of that I locked the door before I left..
------------------------------------------------------------------------------------------
Då var även kapitel 15 ute, nu händer det lite! Tack för alla fina kommentarer på förra inlägget, det är jättekul att läsa, jag blir så glad! Kram på er :)
Kapitel 14 - H&L
Previously:
Natalies perspektiv
Vid 18 på kvällen ringde mamma mig och sa att jag skulle komma hem och äta middag, jag frågade om jag inte kunde få äta med mina kompisar - jag hade fortfarande inte berättat att det var One Direction vi umgicks med hela tiden, men hon tyckte att jag skulle komma hem då vi inte hade sett varandra så mycket på senaste tiden. Det hade hon ju rätt i, så jag sa till Louis att jag skulle gå hem och äta men att vi kanske kunde träffas igen senare...
När jag hade suttit och slötittat på How I met you mother i kanske 20 minuter ringde min mobil, jag kollade på skärmen och det var ett okänt nummer som inte var svenskt. Jag klickade på den gröna luren och svarade
- Hallå?
- Hallå?
---------------------------------------------------------------------------------------------
- Hi, it’s Harry! svarade rösten i andra änden.
- Oh, hi, sa jag förvånat.
- How are you?
- I’m just fine, thanks, and you? frågade jag och väntade på att han skulle komma till anledningen varför han ringde. Jag visste att han inte skulle ringa mig bara för att småprata, så vad ville han?
- I’m just fine too, uhm, I was wondering if you would like to do something today? Like maybe eat lunch or go for a walk or anything?
Jag tänkte efter, egentligen hade jag ju inga andra planer än att träffa Louis men jag visste ju inte när det var så ja, jag skulle väl inte ha några problem med att träffa Harry ett litet tag.
- Sure, why not? svarade jag glatt
- Great, then meet me at the hotel in 1 hour.
- Okay, bye sa jag och la på.
Jag var ju redan klar, och det var inte särskilt långt för mig att gå så jag fortsatte att titta på TV tills det var 20 minuter kvar till att en timme hade gått. Då gick jag och klädde på mig och började gå, mamma var som vanligt iväg på något med jobbet så jag låste dörren och la nyckeln under dörrmattan. Förmodligen hade mamma en egen nyckel ändå, men det var mer för att jag själv inte skulle tappa bort den
Jag började gå mot Hilton och när jag kom fram var det inte alls mycket fans utanför som tur var, klockan var ju dock bara halv 11 på morgonen. Jag gick förbi klungan, som tur var kunde jag inte se Julia någonstans. När jag kom in satte jag mig i en fotölj i lobbyn och väntade, och efter ett tag hörde jag en välbekant röst.
- Natalie! Louis kom fram och kramade mig. Jag hade faktiskt inte tänkt på att jag kanske skulle stöta på honom, inte för att det spelade någon roll men ändå. What are you doing here? frågade han sedan
- Ehm.. jag funderade lite men fortsatte sen, I’m actually going to meet Harry! sa jag och log.
- Harry? Louis såg förvånad ut.
- Well, yes, he called me and asked if we could do something so I though I could spend some time with him until I was gonna meet you.
- Okey, see you later then sa han och gick därifrån.
Strax därefter kom Harry ner, även han kom fram och kramade mig. Han frågade direkt om vi skulle gå och det gjorde vi, men vi gick ut bakvägen för att jag inte skulle synas med killarna. Vi började gå bort från hotellet, runt på söder. Vi gick längs med Katarinahöjden och Harry kommenterade den fina utsikten.
- Acutally I live right there, sa jag och pekade på ett av lägenhetshusen uppe på kullen.
- Oh really? Then you have a pretty nice view from your balcony!
- Yes, I have, sa jag och skrattade.
Vi pratade om lite allt möjligt, men jag kunde liksom inte låta bli att undra varför just Harry hade frågat om vi skulle hitta på något. Vi hade knappt pratat med varandra, eller inte mer än vad jag hade pratat med de andra killarna iallafall. Det var ju bara jag och Louis som hade kommit varandra lite närmare. Men det kanske var just därför, för att han ville lära känna mig bättre. Han visste ju förmodligen vad som var på gång mellan mig och Louis, och dom var trots allt bästa vänner.
Vi hade gått tysta ett tag, men jag bröt det sedan med en fråga för att det inte skulle bli en allt för lång och pinsam tystnad..
- So, do you like it here in Sweden?
- Yes, I love it! I’ve been her before actually, svarade han.
- Oh really? When?
- Hmm, several times. My dad has an apartment here, he works in Sweden a lot. So I have been here visiting him.
- That’s cool, sa jag och log.
Vi promenerade vidare och gick sedan tillbaka till hotellet, Harry föreslog att jag skulle följa med in och träffa Louis nu direkt. Jag hade inget emot det så jag följde efter honom in via bakvägen och sedan upp till deras rum. Vi öppnade och gick in, Louis låg på sängen och sov.
- Hmm, looks like someone was tierd.. viskade Harry och gick till badrummet och hämtade en mugg med vatten. Han gick fram och hällde ut vattnet i Louis ansikte och han vaknade direkt.
- You son of a bitch!!! Skrek han och fick sen syn på mig.
- Surprise! skrattade jag.
- Yeah, definitely surprise! But a good one, sa han och log.
- I will leave you alone.. sa Harry och försvann ut ur rummet.
Louis perspektiv
Harry went back to his own room. Me and Natalie laid down in my bed and took each others hands. She was so pretty. We talked about everything in life, she was so down to earth and easy to have a conversation with. I told her about a concert we did and I fell off the stage during the live performance. She started laughing and we looked in to each others eyes. I couldn't resist her lips, so I kissed her. It was perfect! I stopped and looked at her to se if she was okey with it. She looked pretty chocked, but then she smiled at me and kissed me back.
- Oh, hi, sa jag förvånat.
- How are you?
- I’m just fine, thanks, and you? frågade jag och väntade på att han skulle komma till anledningen varför han ringde. Jag visste att han inte skulle ringa mig bara för att småprata, så vad ville han?
- I’m just fine too, uhm, I was wondering if you would like to do something today? Like maybe eat lunch or go for a walk or anything?
Jag tänkte efter, egentligen hade jag ju inga andra planer än att träffa Louis men jag visste ju inte när det var så ja, jag skulle väl inte ha några problem med att träffa Harry ett litet tag.
- Sure, why not? svarade jag glatt
- Great, then meet me at the hotel in 1 hour.
- Okay, bye sa jag och la på.
Jag var ju redan klar, och det var inte särskilt långt för mig att gå så jag fortsatte att titta på TV tills det var 20 minuter kvar till att en timme hade gått. Då gick jag och klädde på mig och började gå, mamma var som vanligt iväg på något med jobbet så jag låste dörren och la nyckeln under dörrmattan. Förmodligen hade mamma en egen nyckel ändå, men det var mer för att jag själv inte skulle tappa bort den
Jag började gå mot Hilton och när jag kom fram var det inte alls mycket fans utanför som tur var, klockan var ju dock bara halv 11 på morgonen. Jag gick förbi klungan, som tur var kunde jag inte se Julia någonstans. När jag kom in satte jag mig i en fotölj i lobbyn och väntade, och efter ett tag hörde jag en välbekant röst.
- Natalie! Louis kom fram och kramade mig. Jag hade faktiskt inte tänkt på att jag kanske skulle stöta på honom, inte för att det spelade någon roll men ändå. What are you doing here? frågade han sedan
- Ehm.. jag funderade lite men fortsatte sen, I’m actually going to meet Harry! sa jag och log.
- Harry? Louis såg förvånad ut.
- Well, yes, he called me and asked if we could do something so I though I could spend some time with him until I was gonna meet you.
- Okey, see you later then sa han och gick därifrån.
Strax därefter kom Harry ner, även han kom fram och kramade mig. Han frågade direkt om vi skulle gå och det gjorde vi, men vi gick ut bakvägen för att jag inte skulle synas med killarna. Vi började gå bort från hotellet, runt på söder. Vi gick längs med Katarinahöjden och Harry kommenterade den fina utsikten.
- Acutally I live right there, sa jag och pekade på ett av lägenhetshusen uppe på kullen.
- Oh really? Then you have a pretty nice view from your balcony!
- Yes, I have, sa jag och skrattade.
Vi pratade om lite allt möjligt, men jag kunde liksom inte låta bli att undra varför just Harry hade frågat om vi skulle hitta på något. Vi hade knappt pratat med varandra, eller inte mer än vad jag hade pratat med de andra killarna iallafall. Det var ju bara jag och Louis som hade kommit varandra lite närmare. Men det kanske var just därför, för att han ville lära känna mig bättre. Han visste ju förmodligen vad som var på gång mellan mig och Louis, och dom var trots allt bästa vänner.
Vi hade gått tysta ett tag, men jag bröt det sedan med en fråga för att det inte skulle bli en allt för lång och pinsam tystnad..
- So, do you like it here in Sweden?
- Yes, I love it! I’ve been her before actually, svarade han.
- Oh really? When?
- Hmm, several times. My dad has an apartment here, he works in Sweden a lot. So I have been here visiting him.
- That’s cool, sa jag och log.
Vi promenerade vidare och gick sedan tillbaka till hotellet, Harry föreslog att jag skulle följa med in och träffa Louis nu direkt. Jag hade inget emot det så jag följde efter honom in via bakvägen och sedan upp till deras rum. Vi öppnade och gick in, Louis låg på sängen och sov.
- Hmm, looks like someone was tierd.. viskade Harry och gick till badrummet och hämtade en mugg med vatten. Han gick fram och hällde ut vattnet i Louis ansikte och han vaknade direkt.
- You son of a bitch!!! Skrek han och fick sen syn på mig.
- Surprise! skrattade jag.
- Yeah, definitely surprise! But a good one, sa han och log.
- I will leave you alone.. sa Harry och försvann ut ur rummet.
Louis perspektiv
Harry went back to his own room. Me and Natalie laid down in my bed and took each others hands. She was so pretty. We talked about everything in life, she was so down to earth and easy to have a conversation with. I told her about a concert we did and I fell off the stage during the live performance. She started laughing and we looked in to each others eyes. I couldn't resist her lips, so I kissed her. It was perfect! I stopped and looked at her to se if she was okey with it. She looked pretty chocked, but then she smiled at me and kissed me back.
She laid her head on my chest and I held her in my arms. I felt this weird feeling I had never felt before. The feeling of never wanting to let go or to be anywhere else in the world.
Natalies perspektiv
Vid 18 på kvällen ringde mamma mig och sa att jag skulle komma hem och äta middag, jag frågade om jag inte kunde få äta med mina kompisar - jag hade fortfarande inte berättat att det var One Direction vi umgicks med hela tiden, men hon tyckte att jag skulle komma hem då vi inte hade sett varandra så mycket på senaste tiden. Det hade hon ju rätt i, så jag sa till Louis att jag skulle gå hem och äta men att vi kanske kunde träffas igen senare...
-------------------------------------------------------------------------------------------
Här kommer 14! Jättesent sorry... x
B1DTM
Förlåt för den dåliga uppdateringen. Jag har varit nere i stockholm i holgen för att gå på Bring 1D to me. Jag och mina två kompisar köade HELA natten och fick inga band pga att alla började storma. 1dfamily? Nja. Men men.. Uppdateringen kommer senare idag i alla fall! Kram!
