Kapitel 18 - What happened to you?
Peviously:
- Men herregud, hans ansikte är ju helt sönderslaget! Skrek Julia för att överrösta den högljudda publiken som börjat skrika lika vilt igen några sekunder efter att de kommit över Zayns förstörda ansikte.
Jag fortsatte vara helt tyst, jag visste inte vad jag skulle säga. Jag fick dåligt samvete, för att jag inte följt honom en bit, eller kollat att han hade kommit fram säkert så att jag hade märkt något tidigare. Eller för att han hade sovit hos mig överhuvudtaget.. Plötsligt fick jag tillbaka minnesblickar från den konstiga kvällen innan, den upplåsta dörren och ljuden vi hade hört. Kunde de vara sammankopplade?
Jag fortsatte vara helt tyst, jag visste inte vad jag skulle säga. Jag fick dåligt samvete, för att jag inte följt honom en bit, eller kollat att han hade kommit fram säkert så att jag hade märkt något tidigare. Eller för att han hade sovit hos mig överhuvudtaget.. Plötsligt fick jag tillbaka minnesblickar från den konstiga kvällen innan, den upplåsta dörren och ljuden vi hade hört. Kunde de vara sammankopplade?
-----------------------------------------------------------------------------------------------
Natalies perspektiv
När vi kände på oss att konserten snart skulle sluta började vi försöka trycka oss ut för att hinna ut innan alla skulle gå samtidigt. Vi gick runt byggnaden och med våra backstage-pass kom vi in på baksidan. Vi började gå men visste inte riktigt vart vi skulle, så vi stannade i ett litet rum som liknade ett väntrum med ett par fotöljer och lite tidningar. Vi hörde musiken och svaga röster från själva arenan, men det verkade vara ett hyffsat isolerat rum då det inte gick att höra vad som sas. Efter ett tag försvann musiken och rösterna och det enda vi hörde var folksurr. Vi satt där i runt 10 minuter innan en dörr öppnades och en tjej med lite papper i handen och headset i örat kom ut.
- Hi, do you speak swedish?
- Ja det gör jag, sa hon och log mot Sandra som frågade.
- Vet du var vi kan hitta killarna?
- Ja, gå in genom andra dörren till höger i korridoren. Där finns ett rum som liknar detta, vänta där så kommer dom nog dit snart!
- Okej, tack så jättemycket! sa vi glatt och började gå. Vi slog oss ner i dom fotöljerna som var identiska med de vi suttit i innan. Inte långt senare öppnades en dörr jag inte sett att den fanns och in i rummet kom killarna skrattandes och pratandes, det verkade som att dom var nöjda med uppträdandet. Dom hade inte märkt än att vi var i rummet, så vi ställde oss upp och det var då dom såg oss. Dom kom mot oss för att hälsa och vi fick varsin kram av allihopa.
Sandras perspektiv
Jag hade kramat om alla killar och berättat hur duktiga jag tyckte de var, den enda jag inte hälsat på ännu var Zayn. Jag väntade med honom till sist så att jag skulle kunna prata med honom lite längre, jag ville verkligen veta vad som hade hänt!
Han stod en bit bak och jag gick fram till honom och fick en lång kram. Han var varm, och han luktade gott. Efter ett tag drog jag mig lite bakåt men höll fortfarande mina armar kring hans hals. Jag studerade hans ansikte och han förstod att jag undrade.
- You want to know what happened, right?
- Ofcourse I do, you cant amagine how worried all of us were!
De andra hade satt sig ner i fotöljerna och pratade högljutt och livat, jag visste att de inte kunde höra vad vi sa för det var ett stort rum och vi stod några meter bort. Ändå viskade Zayn när han började berätta
- I dont know exactly.. I went out from your apartment and realized the weather was great. So I decided to walk to the arena, and then suddenly somewhone punched me in the face. The last thing i remember is a tall, dark dressed man with green shoes. I couldn’t see his face.
När vi kände på oss att konserten snart skulle sluta började vi försöka trycka oss ut för att hinna ut innan alla skulle gå samtidigt. Vi gick runt byggnaden och med våra backstage-pass kom vi in på baksidan. Vi började gå men visste inte riktigt vart vi skulle, så vi stannade i ett litet rum som liknade ett väntrum med ett par fotöljer och lite tidningar. Vi hörde musiken och svaga röster från själva arenan, men det verkade vara ett hyffsat isolerat rum då det inte gick att höra vad som sas. Efter ett tag försvann musiken och rösterna och det enda vi hörde var folksurr. Vi satt där i runt 10 minuter innan en dörr öppnades och en tjej med lite papper i handen och headset i örat kom ut.
- Hi, do you speak swedish?
- Ja det gör jag, sa hon och log mot Sandra som frågade.
- Vet du var vi kan hitta killarna?
- Ja, gå in genom andra dörren till höger i korridoren. Där finns ett rum som liknar detta, vänta där så kommer dom nog dit snart!
- Okej, tack så jättemycket! sa vi glatt och började gå. Vi slog oss ner i dom fotöljerna som var identiska med de vi suttit i innan. Inte långt senare öppnades en dörr jag inte sett att den fanns och in i rummet kom killarna skrattandes och pratandes, det verkade som att dom var nöjda med uppträdandet. Dom hade inte märkt än att vi var i rummet, så vi ställde oss upp och det var då dom såg oss. Dom kom mot oss för att hälsa och vi fick varsin kram av allihopa.
Sandras perspektiv
Jag hade kramat om alla killar och berättat hur duktiga jag tyckte de var, den enda jag inte hälsat på ännu var Zayn. Jag väntade med honom till sist så att jag skulle kunna prata med honom lite längre, jag ville verkligen veta vad som hade hänt!
Han stod en bit bak och jag gick fram till honom och fick en lång kram. Han var varm, och han luktade gott. Efter ett tag drog jag mig lite bakåt men höll fortfarande mina armar kring hans hals. Jag studerade hans ansikte och han förstod att jag undrade.
- You want to know what happened, right?
- Ofcourse I do, you cant amagine how worried all of us were!
De andra hade satt sig ner i fotöljerna och pratade högljutt och livat, jag visste att de inte kunde höra vad vi sa för det var ett stort rum och vi stod några meter bort. Ändå viskade Zayn när han började berätta
- I dont know exactly.. I went out from your apartment and realized the weather was great. So I decided to walk to the arena, and then suddenly somewhone punched me in the face. The last thing i remember is a tall, dark dressed man with green shoes. I couldn’t see his face.
Then I woke up, I didn’t know where I was because it wasn’t at the same place where he first hit me. So after asking a dozen of people about the way I finally got here, just in time.
Han log mot mig, men jag kunde inte le tillbaka. Jag var glad att han var oskadd, men tankar med vad som skulle kunna ha hänt slog mig. Han såg på mig att jag inte var lugn med det, så han fyllde i
- Dont worry, i’ll be fine!
Han började luta sitt huvud mot mig och skulle precis kyssa mig när dörren öppnades av samma tjej vi hade frågat om vägen tidigare, och in kom 4 glada tjejer i min ålder. Jag stelnade snabbt till när jag såg vem det var, jag kollade mot Natalie som såg lika förvånad ut som jag. Även Zayn förstod, och vi släppte direkt taget om varandra.
Han började luta sitt huvud mot mig och skulle precis kyssa mig när dörren öppnades av samma tjej vi hade frågat om vägen tidigare, och in kom 4 glada tjejer i min ålder. Jag stelnade snabbt till när jag såg vem det var, jag kollade mot Natalie som såg lika förvånad ut som jag. Även Zayn förstod, och vi släppte direkt taget om varandra.
--------------------------------------------------------------------------------------------
ÄNTLIGEN kapitel 18! Jag vet att ni har väntat och jag är jätteledsen för det. Jag har jättemycket i skolan just nu och jag måste prioritera den. Men snart är det höstlov och då ska jag försöka uppdatera mycket! Mitt mål med den här bloggen var att vara en av de bloggar som uppdaterar ofta men det var inte så lätt som jag trodde haha.
Kommentarer
Postat av: Anonym
meer <33
Postat av: Anna
Så bra men en till del idag snälla.
Kram<3
Postat av: emma
riktigt bra :)
Postat av: Anonym
sjukt bra meeer!!! :D
Postat av: Johanna
Grymt bra!!! :) =) Meer! :)
Postat av: Daphne
Sjukt bra! :Dx
Postat av: Lina
Asbra!!
Ett kapitel tll
Trackback
