Kapitel 11 - The airport
Previously:
Min mobil pep till
“It’s okey, even though I can admit I’ve been looking forward to see you again.. But maybe we will in Sweden? xx”
Jag la ner mobilen igen utan att svara och fortsatte prata med Natalie. När vi hade ätit upp kom vi på att vi behövde packa, så vi åkte tillbaka till huset.
“It’s okey, even though I can admit I’ve been looking forward to see you again.. But maybe we will in Sweden? xx”
Jag la ner mobilen igen utan att svara och fortsatte prata med Natalie. När vi hade ätit upp kom vi på att vi behövde packa, så vi åkte tillbaka till huset.
-----------------------------------------------------------------------------------------------
Natalies perspektiv
Vi började packa, men det gick ganska segt. Sandra gnällde mest över hur tråkigt det var att packa, men efter en stund var vi iallafall klara. Vi hittade lite saker som Julia hade glömt, så jag la ner dom i min väska tills vidare. Vi skulle behöva åka ganska tidigt imorgon bitti så vi bestämde oss för att även lägga oss tidigt, vid 11-tiden hade båda somnat.
Nästa morgon vaknade vi samtidigt av att alarmet ringde. Klockan var bara 6.30, och jag ville bara stänga av och somna om igen. Men eftersom vi hade en tid att passa var det bara att gå upp och göra oss klara. Sandra gick i duschen medan jag gick ner och plockade fram frukosten. Efter att vi hade ätit och städat undan tog även jag en dusch och sen var vi klara att åka. Vi hade ju åkt tåg till Norge, men hittat lika billiga flygbiljetter tillbaka så vi bestämde oss för att flyga. Det blev på ett sätt lite krångligare, vi behövde åka längre till flygplatsen, men å andra sidan gick själva resan mycket fortare så det var skönt ändå.
När vi var framme på flygplatsen smsade jag till Julia och sa att vi var där och föreslog var vi kunde mötas. Vi satt och väntade på den bestämda platsen och efter cirka 5 minuter kom Julia. Vi sa bara hej, sen var vi tysta och det blev ganska stelt. Men vad skulle vi säga? Både jag och Sandra tyckte fortfarande att det var Julia som hade gjort fel, inte vi. Varför skulle vi be om ursäkt?
Klockan 10.25 lyfte flyget från Norge. Alla 3 satte i musik och dom andra två somnade, men jag var inte trött. Jag spelade spel i mobilen, läste lite tidningar och det tog inte särskilt länge innan vi närmade oss Arlanda. Jag petade på Sandra som satt bredvid mig och sa att vi var framme, och hon väckte även Julia. Min mamma skulle hämta oss på flygplatsen, så vi hämtade vårat bagage och gick sedan ut till parkeringen och kollade efter henne, men när varken hon eller våran bil inte syntes till någonstans så tog jag upp telefonen och ringde henne.
- Hej mamma, vi har landat nu, var är du någonstans?
- Förlåt gumman, det har varit köer. Jag är där om cirka 20 minuter, ni kan väl hitta på något att göra under tiden ni väntar? Puss
Jag hörde att hon var stressad, och jag hann inte ens säga hejdå innan hon la på luren.
- Var var hon någonstans? frågade Sandra
- Hon var lite sen, men hon kommer om ungefär 20 minuter.. vad ska vi göra under tiden?
Jag eller Julia hann inte svara innan vi hörde massa skrik, vi vände oss om och kollade och där stod ett 30-tal skrikandes tjejer med skyltar där det stod “Welcome to Sweden 1D” och liknande.
Julia kände inte många fans från Sverige, men bestämde sig tydligen för att ändå gå dit.
- Vaktar ni bagaget under tiden? Sa hon och gick innan vi hann svara. Vi såg att hon hälsade på några tjejer där som hon förmodligen hade träffat någon gång förut.
Sandras perspektiv
- Det där betyder ju att dom också kommer hit nu, sa jag till Natalie
- Vilka? Va? Förlåt jag satt i andra tankar.. Svarade hon och skrattade.
Jag skrattade åt henne, och sa sen att jag menade One Direction.
- Juste, men även om dom ser oss nu kanske dom inte kan gå fram och hälsa med tanke på alla fans.. Natalie såg lite besviken ut när hon sa det, men jag förstod henne. Jag hade också gärna velat träffa dom igen, men det skulle vi förhoppningsvis kunna ändå.
Efter en stund knackade någon på min axel, jag trodde det var Natalies mamma men så vände jag mig om och fick nästan en liten chock. Det var Zayn som stod där med hans vackra leende.
- Hi girls! sa han och kramade mig.
- Hi, svarade jag glatt. Dom andra killarna kom också fram och hälsade. Zayn såg förmodligen på mig att jag var lite chockad, för han frågade om vi inte visste att dom skulle komma.
- Well, it was pretty hard to not understand, sa jag och pekade mot alla fans som ännu inte hade märkt att killarna stod och pratade med oss. But I didn’t though you were gonna come and say hello if you saw us, fortsatte jag och kände mig lite oförskämd för att jag sa så. Jag fick det att låta lite som att dom var otrevliga och inte VILLE säga hej, men det var såklart inte så jag menade. Jag tror som tur var att dom förstod det, för Harry sa
- No, it’s kind of hard sometimes with all these girls running after you.. But it looks like they haven’t seen us yet! sa han och såg glad ut. But they probably will, so we have to leave.. fortsatte han med ett ledsnare ansiktsuttryck.
- Yes, we understand that, sa Natalie.
- But if you don’t have any plans for tonight maybe we all can do something? I call you! Sa Louis och titade på Natalie.
- That would be really fun! Sa både jag och Natalie och skrattade åt oss själva för att vi lät lite för taggade..
Dom gick iväg och strax därefter kom Natalies mamma. Hon hade sett att vi pratade med några killar och frågade vilka det var, Natalie log och sa att det var One Direction. Hennes mamma såg förvirrad ut, men hon var märkbart stressad och sa att vi skulle komma. Julia hade kommit tillbaka, men det verkade som att hon inte hade sett vilka vi pratade med och det var väl lika bra. Mer tjafs just nu var verkligen ingenting jag orkade med. Vi la in alla våra väskor i bagageutrymmet och sedan satte vi oss i bilen och började åka. Natalies mamma pratade i telefon under hela bilresan, medan vi andra satt helt tysta. Vi släppte först av Julia och sedan släppte dom av mig. Jag gick upp till lägenheten, ingen var hemma så jag la mig bara på soffan direkt och ett tag senare hade jag somnat.
Vi började packa, men det gick ganska segt. Sandra gnällde mest över hur tråkigt det var att packa, men efter en stund var vi iallafall klara. Vi hittade lite saker som Julia hade glömt, så jag la ner dom i min väska tills vidare. Vi skulle behöva åka ganska tidigt imorgon bitti så vi bestämde oss för att även lägga oss tidigt, vid 11-tiden hade båda somnat.
Nästa morgon vaknade vi samtidigt av att alarmet ringde. Klockan var bara 6.30, och jag ville bara stänga av och somna om igen. Men eftersom vi hade en tid att passa var det bara att gå upp och göra oss klara. Sandra gick i duschen medan jag gick ner och plockade fram frukosten. Efter att vi hade ätit och städat undan tog även jag en dusch och sen var vi klara att åka. Vi hade ju åkt tåg till Norge, men hittat lika billiga flygbiljetter tillbaka så vi bestämde oss för att flyga. Det blev på ett sätt lite krångligare, vi behövde åka längre till flygplatsen, men å andra sidan gick själva resan mycket fortare så det var skönt ändå.
När vi var framme på flygplatsen smsade jag till Julia och sa att vi var där och föreslog var vi kunde mötas. Vi satt och väntade på den bestämda platsen och efter cirka 5 minuter kom Julia. Vi sa bara hej, sen var vi tysta och det blev ganska stelt. Men vad skulle vi säga? Både jag och Sandra tyckte fortfarande att det var Julia som hade gjort fel, inte vi. Varför skulle vi be om ursäkt?
Klockan 10.25 lyfte flyget från Norge. Alla 3 satte i musik och dom andra två somnade, men jag var inte trött. Jag spelade spel i mobilen, läste lite tidningar och det tog inte särskilt länge innan vi närmade oss Arlanda. Jag petade på Sandra som satt bredvid mig och sa att vi var framme, och hon väckte även Julia. Min mamma skulle hämta oss på flygplatsen, så vi hämtade vårat bagage och gick sedan ut till parkeringen och kollade efter henne, men när varken hon eller våran bil inte syntes till någonstans så tog jag upp telefonen och ringde henne.
- Hej mamma, vi har landat nu, var är du någonstans?
- Förlåt gumman, det har varit köer. Jag är där om cirka 20 minuter, ni kan väl hitta på något att göra under tiden ni väntar? Puss
Jag hörde att hon var stressad, och jag hann inte ens säga hejdå innan hon la på luren.
- Var var hon någonstans? frågade Sandra
- Hon var lite sen, men hon kommer om ungefär 20 minuter.. vad ska vi göra under tiden?
Jag eller Julia hann inte svara innan vi hörde massa skrik, vi vände oss om och kollade och där stod ett 30-tal skrikandes tjejer med skyltar där det stod “Welcome to Sweden 1D” och liknande.
Julia kände inte många fans från Sverige, men bestämde sig tydligen för att ändå gå dit.
- Vaktar ni bagaget under tiden? Sa hon och gick innan vi hann svara. Vi såg att hon hälsade på några tjejer där som hon förmodligen hade träffat någon gång förut.
Sandras perspektiv
- Det där betyder ju att dom också kommer hit nu, sa jag till Natalie
- Vilka? Va? Förlåt jag satt i andra tankar.. Svarade hon och skrattade.
Jag skrattade åt henne, och sa sen att jag menade One Direction.
- Juste, men även om dom ser oss nu kanske dom inte kan gå fram och hälsa med tanke på alla fans.. Natalie såg lite besviken ut när hon sa det, men jag förstod henne. Jag hade också gärna velat träffa dom igen, men det skulle vi förhoppningsvis kunna ändå.
Efter en stund knackade någon på min axel, jag trodde det var Natalies mamma men så vände jag mig om och fick nästan en liten chock. Det var Zayn som stod där med hans vackra leende.
- Hi girls! sa han och kramade mig.
- Hi, svarade jag glatt. Dom andra killarna kom också fram och hälsade. Zayn såg förmodligen på mig att jag var lite chockad, för han frågade om vi inte visste att dom skulle komma.
- Well, it was pretty hard to not understand, sa jag och pekade mot alla fans som ännu inte hade märkt att killarna stod och pratade med oss. But I didn’t though you were gonna come and say hello if you saw us, fortsatte jag och kände mig lite oförskämd för att jag sa så. Jag fick det att låta lite som att dom var otrevliga och inte VILLE säga hej, men det var såklart inte så jag menade. Jag tror som tur var att dom förstod det, för Harry sa
- No, it’s kind of hard sometimes with all these girls running after you.. But it looks like they haven’t seen us yet! sa han och såg glad ut. But they probably will, so we have to leave.. fortsatte han med ett ledsnare ansiktsuttryck.
- Yes, we understand that, sa Natalie.
- But if you don’t have any plans for tonight maybe we all can do something? I call you! Sa Louis och titade på Natalie.
- That would be really fun! Sa både jag och Natalie och skrattade åt oss själva för att vi lät lite för taggade..
Dom gick iväg och strax därefter kom Natalies mamma. Hon hade sett att vi pratade med några killar och frågade vilka det var, Natalie log och sa att det var One Direction. Hennes mamma såg förvirrad ut, men hon var märkbart stressad och sa att vi skulle komma. Julia hade kommit tillbaka, men det verkade som att hon inte hade sett vilka vi pratade med och det var väl lika bra. Mer tjafs just nu var verkligen ingenting jag orkade med. Vi la in alla våra väskor i bagageutrymmet och sedan satte vi oss i bilen och började åka. Natalies mamma pratade i telefon under hela bilresan, medan vi andra satt helt tysta. Vi släppte först av Julia och sedan släppte dom av mig. Jag gick upp till lägenheten, ingen var hemma så jag la mig bara på soffan direkt och ett tag senare hade jag somnat.
-------------------------------------------------------------------------------------------
Besöksrekord igår! Tack så mycket allihopa. Fortsätt gärna att sprida novellen och kommentera, kram :)Kommentarer
Postat av: Anonym
Braaaa!!! :D
Postat av: Fredrica
Sjukt bra :D
Postat av: emma
bra !
Postat av: Anonym
Jätte bra novell!
Postat av: Gabrielle
Super bra! :Dx
Postat av: ciaRA!!!!somlängtar
galet bra!!! meeer
Trackback
